Läste Stefan Einhorns bok ”Konsten att vara snäll”. Temat i boken är att genuin snällhet inte är så vanligt men att snälla gärningar är minst lika goda även om de är av egoistiska skäl. Håller nog inte med det eftersom denna ”snällhet” kan utnyttjas för att få personliga fördelar och att man kan framställa sig som en snällare människa än vad man verkligen är. Jag håller med om att goda gärningar är alltid mer välkomna än onda gärningar även om finns bakomvarande orsak. Att framställa ”snällhet” på ett sådant sätt som han gör i boken ligger väl i tiden. Ett kapitalistiskt samhälle bygger på individen och dess personliga framgång. Kollektivt tänkande är ett fult ord i högermedia, speciellt då det handlar om 1 majtåg i röda fanor. Kollektivt tänkande är oroande för en kapitalist då många viljor kan lättare skapa framsteg för ett bättre samhälle . Det blir då viktigt för kapitalismens företrädare att förmedla budskapet att ”alla är sin lyckas smed”. Vad har det då med ”snällhet” att göra? Att förmedla budskapet att det är minst lika bra att vara snäll av egoistiska skäl banar fram ett samhälle där äkta genuin snällhet inte har någon större betydelse i slutändan. Att det underlättar för folk att framställa sig som snälla i olika medier men då när det verkliga beviset på snällhet ställs på sin spets finns dessa människor inte där då man verkligen behöver dem. ”Kappvändare” är ett annat ord för dessa ”snälla” människor. Framför allt i ett sådant samhälle blir pengar en viktig ingrediens i att bevisa sin ”snällhet”. Tänker på alla dessa galor där folk får bra reklam för sin ”snällhet”. Ett snällt samhälle är snällt för alla människor med olika förutsättningar där de kan klara sig på eget uppehälle utan att behöva vara beroende av maktfullkomlighet eller bidragsgivare. Att försätta människan i beroende av bidrag är ett utmärkt verktyg för att behålla makten över någon. I ett snällt demokratiskt samhälle utan beroende blir alla snällare (humanare) i slutändan. I ett beroendesamhälle blir de flesta ett verktyg för makten.